French Symbolist Painter, 1840-1916 Bertrand-Jean Redon, better known as Odilon Redon (April 20, 1840 ?C July 6, 1916) was a Symbolist painter and printmaker, born in Bordeaux, Aquitaine, France. Odilon was a nickname derived from his mother, Odile. Redon started drawing as a young child, and at the age of 10 he was awarded a drawing prize at school. At age 15, he began formal study in drawing but on the insistence of his father he switched to architecture. His failure to pass the entrance exams at Paris?? Ecole des Beaux-Arts ended any plans for a career as an architect, although he would later study there under Jean-L??on Gerôme. Back home in his native Bordeaux, he took up sculpture, and Rodolphe Bresdin instructed him in etching and lithography. However, his artistic career was interrupted in 1870 when he joined the army to serve in the Franco-Prussian War. At the end of the war, he moved to Paris, working almost exclusively in charcoal and lithography. It would not be until 1878 that his work gained any recognition with Guardian Spirit of the Waters, and he published his first album of lithographs, titled Dans le R??ve, in 1879. Still, Redon remained relatively unknown until the appearance in 1884 of a cult novel by Joris-Karl Huysmans titled, À rebours (Against Nature). The story featured a decadent aristocrat who collected Redon's drawings. In the 1890s, he began to use pastel and oils, which dominated his works for the rest of his life. In 1899, he exhibited with the Nabis at Durand-Ruel's. In 1903 he was awarded the Legion of Honor. His popularity increased when a catalogue of etchings and lithographs was published by Andr?? Mellerio in 1913 and that same year, he was given the largest single representation at the New York Armory Show. In 1923 Mellerio published: Odilon Redon: Peintre Dessinateur et Graveur. An archive of Mellerio's papers is held by the Ryerson & Burnham Libraries at the Art Institute of Chicago. In 2005 the Museum of Modern Art launched an exhibition entitled "Beyond The Visible", a comprehensive overview of Redon's work showcasing more than 100 paintings, drawings, prints and books from The Ian Woodner Family Collection. The exhibition ran from October 30, 2005 to January 23, 2006.   Related Paintings of Odilon Redon :. | Mystical Knight | Still Life | The Buddha (mk06) | Oriental Woman | Elsass oder Lesender Monch |
Related Artists:
Bartolomeo Montagna
Orzinuovi ca 1450-Vicenza 1523 .Painter and draughtsman. Montagna is first documented in 1459 in Vicenza as a minor and, still a minor, in 1467. In 1469 he is recorded as a resident of Venice. In 1474 he was living in Vicenza where, in 1476 and 1478, he was commissioned to paint altarpieces (now lost). He has variously been considered a pupil of Andrea Mantegna (Vasari), Giovanni Bellini, Antonello da Messina, Alvise Vivarini, Domenico Morone and Vittore Carpaccio. While none of these artists, except Carpaccio, was irrelevant to Montagna's stylistic formation, scholars agree that Giovanni Bellini was the primary influence on his art. He may have worked in Bellini's shop around 1470. Several of Montagna's paintings of the Virgin and Child in which the influence of Antonello da Messina is especially marked (e.g. two in Belluno, Mus. Civ.; London, N.G., see Davies, no. 802) are likely to be close in date to Antonello's sojourn in Venice (1475-6); they are therefore best considered Montagna's earliest extant works (Gilbert, 1967) rather than as an unexplained parenthesis around 1485 between two Bellinesque phases (Puppi, 1962). These early paintings appear to be followed by others in which the geometrically rounded forms derived from Antonello become more slender and sharper-edged. Their figures are imbued with a deeply felt, individual humanity, sometimes austere and minatory, sometimes tender. Among them are some larger-scale works,
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Almeida Junior
(8 May 1850 ?C 13 November 1899) was a Brazilian painter of the 19th century. He is widely regarded as the most important Brazilian realist painter of the 19th century, and a major inspiration for the modernist painters. While most Brazilian academic artists made their fame painting mythological or historical subjects, Almeida Junior would become popular for painting rural figures, especially farmers and the caipira, the countrymen that are a kind of a symbol of the rural areas of the São Paulo state. While most realist painters used farmers and countrymen as an allegory of workers, Almeida Junior would paint his caipiras mostly on leisure time. He would also produce touching images of upscale landowners. The Bandeirantes, the ruthless explorers of colonial Brazil, would be depicted in the A partida da monção, showing an expedition on the Tiet?? River. Almeida Junior was born in the city of Itu, then a small town in the state of São Paulo. After becoming a sensation in his town he would be invited to study in the Brazilian Imperial Fine Arts Academy of Rio de Janeiro, but in 1876 would study in France after being granted a scholarship by emperor Pedro II of Brazil in person in the city of Moji-Mirim. He would have Alexandre Cabanel as one of his masters. He admired the French realist and naturalist painting (a major influence at his work), and, after returning to Brazil in 1882, became of the leading names in Brazilian realist painting. He was stabbed to death by the husband of his mistress on November 13, 1899 in Piracicaba.